Här är en novell jag skickade in till kursen litterär gestaltning. Egentligen är den värd en mer genomtänkt andrahalva för jag gillar själv början så mycket. Men nu börjar det dra ihop sig och snart ska betygen sättas och jag ville bara få den inskickad. En novell om kärlek är kanske inte så spännande, men såhär blev den inskickade versionen i alla fall.

 ”Vill du smaka?” frågade du och räckte fram den glödande cigaretten mot mig.

    ”Jag röker inte” svarade jag medan jag blickade ut över staden.

Musiken pulserade inifrån lägenheten och ut i den svala kvällsluften. Den blandades med rop och ljudet av klumpiga fötter mot parkettgolv. Den natten levde lägenheten och det var människorna i den som pumpade runt blodet, de var dess hjärta. Du tog ett bloss på cigaretten.

    ”Du går i min parallellklass va?” frågade du.

Jag minns att jag kollade på dig länge, kollade på ditt tjocka bruna hår och dina kisande gröna ögon.

    ”Ja, jo det gör jag” sa jag medan jag lutade mig ut över balkongräcket. Du blåste ännu en gång ut röken från dina lungor.

   ”Jag trodde väl det, fast man ser dig inte så ofta i skolan”

   ”du kanske inte kollar” svarade jag.

Du släppte blicken från stadsvyn och kollade på mig. Vi sa ingenting på en stund. Sen gjorde vi det, och det var så allting började.

    Ja det var början på allt. Jag kan inte skapa mig en uppfattning om hur länge vi stod där på balkongen och pratade. Det måste ha varit länge, för solen hann försvinna och det gör den nästan aldrig den tiden på året. Den var inte borta länge, för när du sedan följde mig hem höll den på att smyga sig fram igen. Det mjuka gula skenet var lågt och låg som ett täcke över marken. Det började regna när vi kommit halvvägs, men det var inget som brydde oss. Innan du gick gav du mig ditt nummer och jag gav dig mitt. Tur var väl det, att jag gav dig mitt, därför jag var hela tiden för nervös för att våga ringa dig. Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle säga. Efter det började vi i alla fall att träffas mer frekvent, och ofta.

   Ja, vi träffades ofta om kvällarna och nätterna. I början var det bara någon gång i veckan, då var det fortfarande lite spänt mellan oss. Jag hade svårt att prata, rädd för att säga fel och rädd för att du skulle gå. Du däremot var så självsäker, lugnet själv. Jag tror att det var din självsäkerhet som gjorde mig trygg och fick mig att fatta intresse för dig. Jag minns så väl första gången du följde med upp till mig. Vi smög förbi mammas rum, tysta som katter, och stängde dörren in till mitt rum efter oss. Vi la oss i min säng, jag med huvudet mot din bröstkorg och med dina armar slingrade runt mig. Jag låtsades sova men egentligen gick hjärnan på högvarv. Du kysste mig lätt på pannan, jag lyfte upp huvudet och våra läppar möttes. Tiden stannade, hjärtat stannade. Det kändes faktiskt som att hela jorden stannade för en stund. Sen somnade du, men jag låg och tittade på dig länge innan jag kunde släppa verkligheten och glida in i sömnen.

   Ska jag vara helt ärlig så tyckte jag att hela den här grejen med gränslös kärlek som gjorde en blind var skitsnack. Ren bullshit faktiskt, och jag trodde inte att någon kille i hela vida världen skulle kunna ändra den uppfattningen. Jag bevisades fel. Du var allt som fyllde mitt huvud, och att umgås med dig blev som en drog för mig. En riktig narkoman det var vad jag var. Så fort vi inte kunde ses på två tre dagar började jag må dåligt, först bara mentalt men sen också fysiskt. Det är väl det de säger, att tankar kan få en att må fysiskt dåligt. Jag kommer aldrig att glömma när jag smög in dig hos min mormor och morfar den där natten i juli. Vi skulle bo där i fyra nätter hela familjen, men jag visste redan innan att det inte skulle hålla. Jag hade berättat vilken väg du skulle köra för att koma ut dit till den lilla stugan ute vid havet. Jag hade också noggrant berättat var du skulle lämna moppen för att ingen skulle höra när du kom. Det tog lång tid, innan du hittade rätt alltså. Jag låg klarvaken i min säng och räknade minuterna, sekunderna tills du skulle smsa. Så plingade det till i mobilen och alla muskler i hela min kropp spändes. Jag försökte vara tyst, men samtidigt hade jag så bråttom ut till dig. Hur som helt tog jag mig omärkt ut ur stugan och ut till vägen där du stod och väntade på mig.

   ”Vilken tid det tog, jag trodde nästan att du hade glömt bort mig” sa jag lite halvhjärtat.

Du kollade bort en stund, jag undrade vad du kollade efter vid horisonten.

   ”Men nu är jag här” svarade du och omfamnade mig.

   ”Var har du varit?”

   ”Det spelar ingen roll, nu är jag här” sa du med en nästan helt monoton röst. Kallt, hårt, jag förstod inte varför då och egentligen brydde jag mig inte så mycket heller. Huvudsaken var att du var där och att jag fick vara nära dig. Så här i efterhand faller alla bitarna på plats.

   Jag visste var du bodde, du bodde i den där stora lägenheten några kvarter bort som jag tyckte såg ut som en skokartong. Huset var rektangulärt med platt tak och fasaden var någon sorts mörk sten-yta. Helt fyrkantiga fönster täckte väggen som vette ut mot vägen, och på portsidan var små balkonger utplacerade i symmetriska rader. Jag visste var du bodde, ändå gick vi aldrig hem till dig. En dag kom jag att tänka på en sak, du kanske skämdes över mig. Tanken växte i mig under någon vecka och tillslut exploderade jag.

   ”Varför måste vi alltid vara hemma hos mig? ALLTID, säg det bara, säg att du skäms över mig. Men svara då, vad fan sitter det i?”

Efter det berättade du, och jag ångrade djupt att jag hade skrikit åt dig. Allting om din mamma, allt om hur de som arbetade på rehabiliteringscentret var idioter. Om hur illa hon mådde, om sprutorna och om hur du oftare än sällan fick dra upp henne ur sina egna spyor. Såhär i efterhand vet jag inte varför du var så ärlig med mig. Jag kanske var mer än vem som helst ändå, jag kanske betydde något mer för dig.

   Det hela var så konstigt, en helt vanlig skoldag kom hon bara fram till mig och vände upp och ned på mitt liv. Alla hade sett dem bråka på skolan, skrika och hetsa över någonting, så som bara tjejer kan göra. Sen kom rektorn och särade på dem och de gick skilda vägar. Så gick hon förbi mig, hon brunetten, nickade mot sin före detta kompis och sa

   ”Du vet väl att hon ligger med din kille?” sen vände hon sig om mot den andra tjejen och skrek något i stil med jävla hora.

Jag ville inte tro henne. Fast ju mer jag tänkte på det desto mer förstod jag. Du hade faktiskt betett dig väldigt konstigt på senaste tiden. Gett mig halvdana ursäkter till varför vi inte kunde träffas. Jag var så naiv, jag hade inte ägnat en tanke på vad det kunde bero på.   

   Jag satte av mot din lägenhet. Ännu en gång slog hjärtat hårt på grund av dig och tankarna snurrade mer än någonsin. Enda skillnaden var att nu fanns det inget spår av något positivt i det. Jag försökte verkligen ta stadiga kliv det gjorde jag, på något vis ville jag att min gång skulle verka respektingivande. Det misslyckades, sinnesförvirringen gjorde kliven klumpiga och desperata. Rätt vad det var hade mina ostadiga kliv fört mig till din trappuppgång. Nu stod jag där, ensammare än någonsin och helt tom på ord att säga till dig. Medan jag stod där på bottenplan och försökte komma på saker att säga till dig klev två män in genom porten. Den ena hade på sig en grå kavaj och mörka byxor och var väldigt lång. Trots hans gropiga ansikte såg han inte ut att vara äldre än 35. Den andra var ett huvud kortare och aningen bredare. Han såg arg ut, hans bruna ögonbryn drogs närmare varandra när han kom in i trapphuset. De gick raskt förbi mig mot hissen, när den kraftige mannen passerade mig stötte hans axel hårt i min och jag slungades åt sidan. Han gick obrydd förbi mig men när de båda ställt sig i hissen vände han sig om och hånlog mot mig precis som hissdörrarna stängdes. Den här lilla händelsen fick mig nästan att glömma vad jag egentligen gjorde här.

   Jag försökte samla mina tankar och hade faktiskt tänkt ut en hel del olika saker jag kunde skrika åt dig. Jag tog trappen upp till tredje våningen, men när jag skulle runda hörnet mot korridoren som ledde fram till din lägenhet såg jag dem. Där, utanför din dörr stod männen jag hade mött vid hissen. I dörröppningen stod du, iklädd ett par mjukisbyxor och en sliten t-shirt. Jag stannade vid hörnet och lyssnade.

   ”Var fan är hon då?” sa den korta mannen.

   ”Hon är inte hemma har jag ju sagt”

   ”Vi har inte kommit hit för att tjafsa, ge oss bara våra pengar så går vi”

   ”Jag har inga pengar, och mamma är inte hemma så kan ni bara vara snälla och gå”

   ”Du grabben, försök inte vara smart! Ge oss bara det vi vill ha” sa mannen i den gråa kavajen.

Du såg fram och tillbaka mellan de två männen ett par gånger, sen försökte du smälla igen dörren. Mannen med det gropiga ansiktet och den gråa kavajen fick in sin fot mellan dörren och tog tag i den med handen.

   ”App app app, inte så jävla fort nu”

   ”Du förstår, allting har ett pris, och om din mamma inte kan betala oss” sa den tjocka mannen och ryckte på axlarna, sen nickade han åt sin kompis som höjde knytnäven.

Jag vände om och gick ned för trappen. Ringde ett anonymt samtal till larmcentralen och gav dem en adress, sen gick jag hemåt. Det regnade ute, sminket rann ner över hela ansiktet och mina skor plaskade mot asfalten. Det blev inga skrikande, det blev ingen konfrontation, jag gick bara hem i regnet.