”Du går i min parallellklass va?” frågade du. Jag minns att jag kollade på dig länge, ditt tjocka bruna hår och dina kisande gröna ögon.
    ”Ja, jo det gör jag” sa jag medan jag lutade mig ut över balkongräcket. Du blåste ännu en gång ut röken från dina lungor.
   ”Jag trodde väl det, men man ser dig inte så ofta i skolan”
   ”du kanske inte kollar” svarade jag.
Du släppte blicken från stadsvyn och kollade på mig. Vi sa ingenting på en stund. Sen gjorde vi det, och det var så allting började.

Jag har litterär gestaltning och försöker skriva novell, just nu har det tagit helt stopp. Men det är skönt att skriva, jag älskar att skriva. För man kan skriva vad man vill, man kan skriva om sina bästa minnen som egentligen inte ägt rum. Vad som helst kan ta form och jag älskar det. Bäst är när man känner sig klar och nöjd och det inte spelar någon roll vad någon annan tycker för att man vet att det är så jävla bra.