Igår kom jag hem till torra gator och kände hoppet.

Efter en vecka av mediefasta kändes det faktiskt inte så fett att logga in på facebook som jag hade trott.

• Mjölkpakets-referat-text-grej
• Engelska newsarticle-thingy

Okej är det något jag vet är det att man inte ska ha för stora mål för då fixar man dom inte, så idag ska jag verkligen få de här sakerna gjorda!

Om jag lägger ned tid i att måla en bild kan jag gör det så bra att jag förvånar mig själv, men jag tycker fortfarande att det är ännu roligare att klottra på mattelektioner!

Alltid ska man jämföra sig med folk utseendemässigt. Människor läser snyggare människors bloggar och undrar varför de själva inte ser ut så. Man pumpas med ideal hit och dit, man ska inte vara för smal, nä man ska vara kurvig, fast inte tjock dårå. Alltså jag gör det själv, går in på personers bloggar och undrar varför jag inte ser ut så. Men en sak slog mig just, vad tjänar det till egentligen? Det finns stunder då jag kännt mig så överdrivet snygg så att jag vet inte vad, och bara för att de här människorna är vackra gör det ju ingen skillnad på min egen skönhet. Jag blir ju inte precis fulare för att jag läser någon assnygg människas blogg. Det här kommer inte låta helt rätt men ge det en chans och läs till slut: Det kommer alltid att finnas människor som är lite snyggare än dig, lite smalare, lite kurvugare, lite bättre än dig på fotboll, har lite bättre handlag för att teckna, lite duktigare på att spela gitarr och så vidare. Det här spelar egentligen ingen roll, för så länge du gillar att göra något vilken nivå det än må vara på - jamen gör det då för fan! Jag gillar att spela gitarr, älskar grundackord, kan spela sönder fingrarna på dem, är jag superduktig? Nä det är jag verkligen inte, mår jag bra av det? Ja det gör jag. Att spela lite extra hårt på strängarna och sjunga högre än någonsin, alltså man blir verkligen glad så är det bara. Det jag försöker säga är att man inte alltid måste jämföra sig själv med folk hela tiden, det leder bara till att man ger upp med saker, eller blir arg på sig själv för att man inte är bra nog. Sluta upp med det på studs gott folk.  

Jag är ofta väldigt rädd för att prova på nya saker, saker jag inte gjort förut som känns farliga eller ge personer jag inte känner komplimanger. Jag vet inte riktigt vad det bottnar i men rädd är jag och ofta ångrar jag min feghet i efterhand. Igår hade vi bad på idrotten och läraren försökte få mig att dyka baklänges, ställa sig med ryggen mot bassängen och helt enkelt luta sig bakåt. Jag stretade emot, vågade inte, ville inte, ville egentligen, vågade inte, och så vidare. Till slut fixade jag det och det var så otroligt skönt att bara komma förbi det.

Det jag försöker säga med det här är att det är början på något, början på att sluta tveka och sluta tänka. Det här var även ett av mina nyårslöften, så nu kör vi.

Jag har en nyvunnen vän, jag kallar honom klumpen. Var jag än går hakar han på i bröstet på mig. På vilket humör jag än är på tynger han ner mig aningen. Jag känner redan hur han håller på att förändra mig. Jag blir inte lika taggad, jag blir inte lika ledsen, jag blir bara lite tyngre. Undarar hur länge det ska kännas så här.

För första gången på över två år går jag och lägger mig som singel.
Underligt.

Två nätter i rad har jag drömt mardrömmar, mardrömmar utan någon direkt koppling till min vardag för tillfället.

Dröm ett: Jag gick från ett jättekonstigt festivalområde till ett stort hus, i huset fanns en otroligt lång korridor. När jag kom in stötte jag på min MeKu-lärare Terje som kort därefter blev uppäten av ett grönt småkrypsliknade monster. Jag spran korridoren ned förbi en massa skelett i en dunkel miljö och sprang in i massor av spindelnät. Sen vaknade jag, 06.30 och vågade inte röra mig.

Dröm två: Jag och mamma körde hemåt längs backenvägen. Det var mörkt, plötsligt blev vi tvungna att veja för två tjejer som låg på marken. Vi träffade dem nästan och stannade tio meter ifrån dem. Jag såg att den ena flickan var död och den andra andades anträngt. En ambulans kom och hämtade den döda flickan, la henne i en sån där svart säck och sen vaknade jag.

Frågan är vad för hemskheter som väntar i natt, jag hoppas att det inte blir några fler mardrömmar.

I drink good coffee every morning
Comes from a place that's far away
And when I'm done I feel like talking
Without you here there is less to say
I don't want you thinking I'm unhappy
What is closer to the truth
That if I lived till I was 102
I just don't think I'll ever get over you

Ja då kör vi igen efter ett litet snyggt break.
Halva min dag har spenderats i min soffa med ett varmt täcke där jag har gråtit som ett litet barn till Brokeback mountain och Remember me, varav jag har sett den sistnämde förut. Brokeback mountain är bland det finaste jag har sett och jag får ont i hjärtat bara jag tänker på den. Anledningen till mitt soffliggande är feber och allmän förkylning. Sen gick jag ut med hunden och därefter knallade jag över till Maria för att fortsätta glo film fast nu med sällskap. Annars har det inte hänt så mycket, spännande va?

Somnade kvart i sju och väcktes 11, har inte läst ut boken och är absolut inte klar med analysen.
Tar en paus.

Nej det går inte, förvisso har jag lyckats läsa öve hundra sidor ikväll men jag har tvåhundra kvar och jag fixar inte att läsa dem och skriva en romananalys jag gör bara inte det.

Efter att ha yttrat dom orden känner jag bara att banne mig det kan jag visst. Herregud vad jag är envis ibland, det är helt galet. Det är är ändå bara en småsak.

Egentligen vill jag bara sätta mig i arbetsrummet och måla lite. Men då blir läxan absolut inte klar i natt. Beslutsångesten är enorm, ty jag har två ideér till två bilder, men jag vet hur det blir när man skjuter på sånt. Jag kommer vakna imorgon och inte ha något sug alls.

Under den senaste minuten har min superhjärna utarbetat en vattentät plan. Om jag lyckas läsa hundra sidor till, och skriva ett litet fult utkast till romananalysen, då. Då ska gudarna få se vad man kan skapa med lite färg!
"Man, you overdid it again..."
Okej jag kanske inte måste visa gudarna vart skåpet ska stå, men jag ska få klottra lite i alla fall.

Jag vill som så många andra ha sommar nu. Sommarlov med varma nätter tunna kläder och en massa badande. Vill att det ska vara 25 i skuggan och att jag och Maria ska glida ner till älven och hänga där hela dagarna. Vill fylla år och fullfölja mitt nyårslöfte om att ha beachparty om det är bra väder. Vill åka ner till götet med väldens finaste igen och vara med han i världens mysigaste sommarställe. Framför allt vill jag ha linne och shorts och bruna ben och bara glassa på dagarna i ända. 

• videor som inte buffrar alls
• rött kombinerat med rosa
• att h&m har börjat använda sig av äkta läder

 

Imorse när jag satt på bussen så klev det på en gubbe, självklart fanns det inga sittplatser. Då frågade kvinnan som satt bredvid mig mot fönstret till honom om han ville sitta ned. Självklart ville han det så jag ställde mig upp och släppte in honom. Kände mig så som världens hemskaste människa som själv inte ställt mig upp. Men jag ville bara sitta ned och lyssna på musik den här morgonen och överlåta det vardagsheroiska arbetet till någon annan. Det är dock inte därför jag skriver det här. Nä, jag skriver det för att jag trodde att jag lite på något plan hade kommit över det där med morfar nu, men så satte sig gubben bredvid mig och luktade som morfar och hans gamla lägenhet. Kände hur det vattnades i ögonen men täckte osmidigt över det med några hetsiga blinkningar. Jag saknar honom så mycket att jag inte kan skriva det i ord. Världen är bra orättvis ibland.