Igår kunde jag göra något väldigt efterlängtat. Sitta på min balkong, lyssna på timo och bara njuta av solen. Underbart säger jag bara.

---

Umeå open med Moa och Kasper var väldigt trevligt:

• Fever Ray
• Loney Dear
• Jenny Wilson
• Kleerup
• Frida Hyvönen
• Florence Valentin

Jenny Wilson var väldigt bra, jag var tvungen att poängtera det. Fever Ray, väldigt speciell och bra röst har kvinnan helt klart. Det var synd att jag vid det laget hon började spela var för trött för att riktigt uppskatta det, efter 20 minuter av henne fick jag nog. Men nu är jag pigg och alert och jag är väldigt, VÄLDIGT taggad på The Hives och Tiger Lou ikväll.
Det kommer vara väldigt bra!
Hives liksom, jag blir taggad bara av att tänka på det, dom är grymma. Hoppas vi får bra platser.

Det finns mycket man kan åstadkomma med en liten flaska rött nagellack och en kopp te.

Solen skiner och det är jättefint ute.
Jag hoppas att det är lika skönt som det ser ut, jag har inte vågat mig ut än.
Jag beundrar på avstånd istället.
 Snart ska jag in till stan och fixa Umeå open biljett.


ciao.

Att vara ärlig är en sak, och att vara elak är en annan. Att säga vad man tycker det tycker jag är helt rätt, men allt behöver man inte dela med sig av. Du är för rak för ditt eget bästa.
Jag vet inte, du har förändrats så enormt mycket bara de senaste månaderna och det är verkligen inte positivt. Förut såg jag upp till dig, men verkligen inte längre.
Att försöka överglänsa allt och alla gör dig varken bättre, eller ger dig vänner. Äsch. Jag menar, jag har få vänner, men jag skulle inte byta ut dom mot alla vänner i världen, det är sant. Ditt mål har tydligen blit att ha många, istället för bra. 
Jag brukar inte ha något emot folk som super och röker, deras val. Men jag trodde inte att du skulle falla för grupptryck faktiskt.

Ärligt talat, fjortisfylla? nu går det över gränsen.

Varför blir det såhär. Jag vet inte ens vad jag är ledsen över,
Jag kan heller inte beskriva hur det känns.
Det är som om någon är i mitt huvud och vrider på spakar som gör att jag bara, jag vet inte. Allt gör bara tvär ont.
 Jag är inte emo, det är jag inte.
Frågan är: Lurar jag mig själv att jag är lycklig, eller lurar jag mig själv att jag är olycklig.
Jag tror att jag lurar mig själv att jag är olyklig.
För det känns inte lika äkta som lyckan jag känner i vanliga fall.
Jag kanske bara är trött. Jag vet inte, jag önskar att jag visste.
Tomma tårar. Det är vad det är. För jag är inte ledsen egentligen.
Nu låter det som att jag bara vill ha medlidande. Fan, det var inte menat så. Eller, jag vet inte. Nej det var det inte. Allt som jag säger blir så fel. Nu så ska jag, jag vet inte. Se på tv och smsa.


Se så stilig jag är.

Jag måste poängtera att jag är nöjd med mitt liv, alltså jag är verkligen inte deprimerad.

Jag vet inte riktigt om jag helt fick fram hur jag tänkte i det tidigare inlägget. Jag menar, alla är unika på sitt sätt även om de kan likna varandra. Men det finns ju människor som verkligen strävar efter att vara så unika-speciella-egna-jagkommerintepånågotmer som möjligt. Det är det jag menar, att det inte är unikt att sträva efter det. Det är unikt att liksom, bara vara så för att de känner så.
Äsch, nu babblar jag bara. Det är troligtvis bara jag som faktiskt förstår hur jag tänker.