Förlåt för att jag inte har sett det. Förlåt. Det blir bättre.

Life Is like a box of chocolates... you never know what you're gonna get.

Stegade ut.
Kylan bet i mig genom strumpbyxorna.
Skyn var grön längst borta, ovan träden.
Musik fyllde mina öron, så vackert.
Kylan tog övertaget och jag gick in igen.

Those who are dead,
Are not dead,
They're just living in my head.

And since I fell,
For that spell,
I am living there as well [Oh].

Time is short
And I'm sure,
There must be something more...

Those who are dead,
Are not dead,
They're just living in my head [Oh].

And since I fell,
For that spell,
I am living there as well.

Time is so short,
And I'm sure,
There must be something more...

Oh...

You thought you might be a ghost,
You thought you might be a ghost,
You didn't get to heaven
But you made it close,
You didn't get to heaven
But you made it close,

You thought you might be a ghost,
You thought you might be a ghost,
You didn't get to heaven
But you made it close,
You didn't get to heaven but you [Oh Oh...]

Oh, Oh

Those who are dead,
Are not dead,
They're just living in my head.

Ooh...

Jag hatar humörsvängningarna man måste uppleva när man är fjorton år.
Det håller inte.
Att skratta, för att sedan brista ut i gråt.
Att vrida sig av smärta utan någon egentlig grund.
Att känna vrede, öven minsta lilla sak.
Kanske känner man såhär när man är femton, sexton, vuxen, vad vet jag.
Eller så kanske det bara är jag.

Jag älskar dig
Så som de älskar varandra på filmduken
Så älskar jag dig 

Jag hatar det. Igår var det soligt, dagen dessförinnan var också solig och varm.
Nu är det grått och trist ute. Jag hoppas det blir varmt igen, om ett par dagar. Helst nu.

Jag och mamma passade på att gå en sväng på stan i det gråa vädret. Jag har införskaffat mig 2 randiga tröjor med båtringning som jag kommer att använda en hel del troligtvis.

Egentligen är du inte kär i mig
Och egentligen
är det okej med mig
För jag blir aldrig kär i nån
Sånt där är slöseri med tid...
Men då slösar vi bort våra liv
(jag tänker alltid på dig i april)




Jag var ingen
Du var aprilhimlen

Hon bara går där, går där och väntar på att bättre dagar ska komma. Vad ska det tjäna till kan man undra.
Hon är en ensam varg, inte som alla andra.
Hon vill inte vara som alla andra.
Hon vill vara speciell.
Men inte på dethär sättet, nej.
Men men vad ska hon göra åt det. Hon antar att något skulle hon väll kunna göra, men hon har ingen ork. Hon orkar inte längre försöka.
Så nu går hon här, gata ut och gata in, och väntar på att något ska hända. Självklart händer ingenting, vad hade hon väntat sig egentligen? Nej allt är precis som vanligt. Precis som alla andra 467 dagar som hon har gått och väntat. Ibland, för att få tiden att gå får hennes kamera följa med på denhär långa, ändlösa promenaden.
Den är allt hon har. Den och en liten, liten maskin som ger ifrån sig ljud, ljud av glädje, ledsamhet, beslutsånget, allt. Bara ett knapptryck bort kan hon lyssna på allt dethär. Det gör hon också. Faktum är att det kan hon inte alls, det är en lögn. Sanningen är att det bara finns en enda sång i denhär lilla maskinen.
Ljudet av pianot ekar i hennes huvud där hon går, precis som det alltid ekar. Samma ljud dag in och dag ut. Samma ljud som gör det lätt att vara ensam. Efter en lång stund av konstant pianospel värmer en röst, len som silke, henne.
Så vad är meningen med livet har hon frågat sig många gånger och varje gång dyker ett nytt svar upp i hennes huvud.
- Att dö och komma till himmelen för att leva i paradiset.
- Att känna doften av gräs på sommaren.
- Att gå dag ut och dag in och fotografera.
- Att höra ett barn skratta.
- Att göra fred på jorden.

Det där sista lade hon bara till för att hon kände att hon måste. Det var sånna tankar som hon tänkte i början, för något år sedan. Nu har hon kommit på, hon kommer aldrig att göra fred överallt. Hon kommer inte förhindra att jorden någon dag går under, nej nu har hon börjat tänka i andra banor. Vad hon vill göra med sitt liv, hon har ju hela livet framför sig. Det är såklart så vitt hon vet. Hon kanske blir överkörd av en lastbil som inte ser när hon blind av musiken i hennes öron går ut i gatan med raska steg. Eller kanske drabbas hon av cancer någon dag, det vet hon inte. Så vitt hon vet har hon hela livet framför sig.
Hon tänker numera faktiskt bara på sig själv, kalla henne egocentrisk, jag kallar henne realist. Saken är den att hon tänker inga direkt vackra tankar. Hon funderar över sin existens, vad som är meningen.
Hon har fått för sig att hon är ful, precis som många andra ungdommar får för sig. Hon har blivit beroende av röken som fyller hennes lungor med värme. Otroligt nog hade hon en gång i tiden vänner, och inte bara ett fåtal heller. Vad som hände med dem, det vet hon inte. Eller så har hon helt enkelt förträngt det.
Nu är det vinter och kylan bara biter i henne, men hemma kan hon inte vara då bryter hon ihop. Hennes familj den är så perfekt. Perfekt, perfekt, perfekt. Hela högen är perfekta. Mamma med hennes tillbakadragna hår är perfekt, pappa med sin slips och sina pessveckade bxor är perfekt. Storebror med vattenkammat hår, toppbetyg och blivande finanschef är perfekt. Till och med deras hund som lyssnar till varje minimalt direktiv är perfekt. Alla utom hon själv. Allt hon hör hemmifrån är klagomål, om hur hon ser ut, hennes betyg, hennes sätt att äta, hennes sätt att tvinna håret när hon blir nervös. Allt är bara fel i deras ögon.
Här hör hon inte hemma och det vet hon så väl, men vad kan man göra, en tjej på femton år. I hennes ögon: ingenting utom att hålla sig borta. Så det gör hon.
Hur många gånger har hon stått där, på kanten av bron och balanserat. Hon vågar inte hoppa, det krävs mod för det. Däremot har hon balanserat där med slutna ögon, lämnat det upp till någon annan vad som ska hända. Om hon ska falla ner i det iskalla vattnet och sedan ligga där, livlös med lungor tunga av allt vatten. Men aldrig, aldrig har hon fallit. Det är inte menat att hon ska ligga där nere livlös även om det är hennes högsta önskan.
Nu står hon här på kanten ännu en gång. Så smalt som broräcket är så är det otroligt att hon inte har fallit än, hon snubblar till.
Hjärtat dunkar snabbare nu, är det dags? frågar hon sig själv. Nej inte än, hon kliver försiktigt ned.
Det blir till att gå tillbaka in till staden ännu en gång utan resultat och bara strosa omkring.

Det finns två butiker i Umeå som jag älskar att bara stå i. Tehörnan i kungspassagen är hur mysig som helst. Man kan bara stå där och andas in te lukten medan man kikar på söta teserviser. De har en massa söta saker, små marmeladburkar och chokladbitar. Senast jag köpte något där var när jag köpte hallon-lakrits te, senast jag gick där var idag. Underbar butik.
 Den andra butiken är Sandbergs, bredvid 59:an. Det finns massor av små pappersgrejer, brev, småtjafs. Små onödiga saker, endå vill jag ha alla. Jag är väldigt sugen på att köpa att litet block dom har med 2 robotar på framsidan bara för robotarnas skull.
 Det är skönt att gå på stan själv.

Min jagPod har dött. Jag måste ladda den. Jag vill ha musik. NU.

Jag har varit i kittel sedan i fredags men nu är jag hemma. Det bästa var nog att tolka efter skoterna med bob. nej, att åka med maria hem efter att ha tolkat, på den lilla boben utför alla backar som var på hemvägen. Det var party.
Nu är jag hungrig, trött och saknar kasper. Han har för övrigt parkerat samtalet. Jag väntar på att han ska sluta med det.
Imorgon flyger Moa till Norge. Och nej, the plane is not going down.
Godnatt eller något.

Jag är trött, grå under ögonen-osminkad.
Jag vaknade klockan 8 imorse, något som har blivit en vana.
Vi har föreläsare här idag.
Föreläsningarna är bra, men för långa.
Jag är så trött, vill bara hem och sova.