Imorse när jag satt på bussen så klev det på en gubbe, självklart fanns det inga sittplatser. Då frågade kvinnan som satt bredvid mig mot fönstret till honom om han ville sitta ned. Självklart ville han det så jag ställde mig upp och släppte in honom. Kände mig så som världens hemskaste människa som själv inte ställt mig upp. Men jag ville bara sitta ned och lyssna på musik den här morgonen och överlåta det vardagsheroiska arbetet till någon annan. Det är dock inte därför jag skriver det här. Nä, jag skriver det för att jag trodde att jag lite på något plan hade kommit över det där med morfar nu, men så satte sig gubben bredvid mig och luktade som morfar och hans gamla lägenhet. Kände hur det vattnades i ögonen men täckte osmidigt över det med några hetsiga blinkningar. Jag saknar honom så mycket att jag inte kan skriva det i ord. Världen är bra orättvis ibland.