Jag mår bra.
Jag mår bra.
Behöver jag verkligen säga det igen?
Jag MÅR bra.
Nej jag mår inte bra vad tror du?
Mår du bra?
-ja
Mår du bra?
-ja
Varför?
-Jag älskar livet
Varför?
-För att jag lever
Jaha, barnen i Afrika lever också.
Jag slår vad om att dom inte älskar livet.
Fast vad vet jag egentligen.
Egentligen struntar jag i barnen i Afrika.
De får mig inte att må bättre.
Varför jag inte mår bra?
Vad är det för fråga?
Jag vägrar svara.
Okej då jag svarar väl då.
Jag känner det, i bröstkorgen.
Hur? Jag känner det bara.
Jag är trött på dina dumma frågor.
Du är inte bättre än mig.
Jag mår bra nu.

Hon bara går där, går där och väntar på att bättre dagar ska komma. Vad ska det tjäna till kan man undra.
Hon är en ensam varg, inte som alla andra.
Hon vill inte vara som alla andra.
Hon vill vara speciell.
Men inte på dethär sättet, nej.
Men men vad ska hon göra åt det. Hon antar att något skulle hon väll kunna göra, men hon har ingen ork. Hon orkar inte längre försöka.
Så nu går hon här, gata ut och gata in, och väntar på att något ska hända. Självklart händer ingenting, vad hade hon väntat sig egentligen? Nej allt är precis som vanligt. Precis som alla andra 467 dagar som hon har gått och väntat. Ibland, för att få tiden att gå får hennes kamera följa med på denhär långa, ändlösa promenaden.
Den är allt hon har. Den och en liten, liten maskin som ger ifrån sig ljud, ljud av glädje, ledsamhet, beslutsånget, allt. Bara ett knapptryck bort kan hon lyssna på allt dethär. Det gör hon också. Faktum är att det kan hon inte alls, det är en lögn. Sanningen är att det bara finns en enda sång i denhär lilla maskinen.
Ljudet av pianot ekar i hennes huvud där hon går, precis som det alltid ekar. Samma ljud dag in och dag ut. Samma ljud som gör det lätt att vara ensam. Efter en lång stund av konstant pianospel värmer en röst, len som silke, henne.
Så vad är meningen med livet har hon frågat sig många gånger och varje gång dyker ett nytt svar upp i hennes huvud.
- Att dö och komma till himmelen för att leva i paradiset.
- Att känna doften av gräs på sommaren.
- Att gå dag ut och dag in och fotografera.
- Att höra ett barn skratta.
- Att göra fred på jorden.

Det där sista lade hon bara till för att hon kände att hon måste. Det var sånna tankar som hon tänkte i början, för något år sedan. Nu har hon kommit på, hon kommer aldrig att göra fred överallt. Hon kommer inte förhindra att jorden någon dag går under, nej nu har hon börjat tänka i andra banor. Vad hon vill göra med sitt liv, hon har ju hela livet framför sig. Det är såklart så vitt hon vet. Hon kanske blir överkörd av en lastbil som inte ser när hon blind av musiken i hennes öron går ut i gatan med raska steg. Eller kanske drabbas hon av cancer någon dag, det vet hon inte. Så vitt hon vet har hon hela livet framför sig.
Hon tänker numera faktiskt bara på sig själv, kalla henne egocentrisk, jag kallar henne realist. Saken är den att hon tänker inga direkt vackra tankar. Hon funderar över sin existens, vad som är meningen.
Hon har fått för sig att hon är ful, precis som många andra ungdommar får för sig. Hon har blivit beroende av röken som fyller hennes lungor med värme. Otroligt nog hade hon en gång i tiden vänner, och inte bara ett fåtal heller. Vad som hände med dem, det vet hon inte. Eller så har hon helt enkelt förträngt det.
Nu är det vinter och kylan bara biter i henne, men hemma kan hon inte vara då bryter hon ihop. Hennes familj den är så perfekt. Perfekt, perfekt, perfekt. Hela högen är perfekta. Mamma med hennes tillbakadragna hår är perfekt, pappa med sin slips och sina pessveckade bxor är perfekt. Storebror med vattenkammat hår, toppbetyg och blivande finanschef är perfekt. Till och med deras hund som lyssnar till varje minimalt direktiv är perfekt. Alla utom hon själv. Allt hon hör hemmifrån är klagomål, om hur hon ser ut, hennes betyg, hennes sätt att äta, hennes sätt att tvinna håret när hon blir nervös. Allt är bara fel i deras ögon.
Här hör hon inte hemma och det vet hon så väl, men vad kan man göra, en tjej på femton år. I hennes ögon: ingenting utom att hålla sig borta. Så det gör hon.
Hur många gånger har hon stått där, på kanten av bron och balanserat. Hon vågar inte hoppa, det krävs mod för det. Däremot har hon balanserat där med slutna ögon, lämnat det upp till någon annan vad som ska hända. Om hon ska falla ner i det iskalla vattnet och sedan ligga där, livlös med lungor tunga av allt vatten. Men aldrig, aldrig har hon fallit. Det är inte menat att hon ska ligga där nere livlös även om det är hennes högsta önskan.
Nu står hon här på kanten ännu en gång. Så smalt som broräcket är så är det otroligt att hon inte har fallit än, hon snubblar till.
Hjärtat dunkar snabbare nu, är det dags? frågar hon sig själv. Nej inte än, hon kliver försiktigt ned.
Det blir till att gå tillbaka in till staden ännu en gång utan resultat och bara strosa omkring.

Den här som jag gjorde idag på spanskan (2-8 min?) av min goda vän Moa blev jag faktiskt riiktigt nöjd med ;D jag antar att det inte är så svårt att rita av saker men endå, det är det jag kan så XD Nedanför är den riktiga Moa (svårt att skilja jag vet ;););););)haha) hon började skratta när jag skulle fota henne men endå fick en profil bild i alla fall ;] 

jag hade ju snackat om att lägga upp bilder på saker jag har ritat så här kommer en del random ;D

jag ville få en cleanare känsla med denhär men jag failade på kroppen osv så det blev inte riktigt som jag hade tänkt. Gillar dock håret, även om det inte är mycket detaljer



tuschade ihop ännu en bild när jag satt vid datorn, jag vet inte riktigt det är inget speciellet med den men endå


här är en gamma bild, målad med akvarell tror jag av en modell i en hm katalog, antingen tidigt 08 eller sent 07 jag kommer inte ihåg men det är nog den enda bild jag har gjort i färg brukar (brukade) bara använda blyerts ;d kolla på jackan jag är nöjd med hur jag lyckades fånga ljuset i den osv faktiskt :)