Jag gör bara inte det. Det är inte ens fjantingt charmigt det är bara, det bara är helt enkelt.
Äsch, de måste väl också få finnas antar jag. 

Nu tror jag att jag ska sätta mig i köket och teckna. Fast jag vet inte vad.
Ibland, känner jag mig så väldigt delad och det är då allt blir fel. Det är som att jag är tio olika rebecka på samma gång. En är glad, en annan står och tvinnar håret och ser dum ut. En sitter och gråter och resten tjafsar med varanda. Jag får ont i huvudet och blir nestämd utan någon synlig grund. Så väldigt onödigt, ja. Men det är som obotliga epilepsianfall, det bara kommer ibland och det finns inte så mycket att göra åt. 
Nu känns det lite så, långt inne i mig. Svagt, men det finns där.   
Egentligen vet jag kanske ibland vad som är grunden till det hela, men jag blundar för det.
Det är alltid så himla enkelt,
att bara blunda.
Jag undrar om fiskar kan känna skuld. Det kan de säkert. Fast ändå konstigt, en fisk med skuldkänslor. Fast vad vet man. Inte mycket alls på det stora hela.