Igår fick jag veta att en flicka i sjuan tagit livet av sig, fast så kan man egentligen inte säga har jag för mig. Man måste säga begick självmord tror jag. Jag kände henne inte, och tur var väl det. Det hade jag nog inte klarat av. Men man börjar tänka, mest så tänker jag att det kunde ha varit någon annan, någon som är mig nära på något sätt. Jag vet inte hur jag skulle hantera det.
Alla reagerade olika på det, igår. Sönderslitna, övergråtna sjuor vandrade i korridorerna.
För min del började det klia på en av mina högra knogar. Hemskt mycket. Jag vet inte varför.
Vad driver en människa till att göra något sådant? Jag vet inte. Och för att citera prästen på ledarutbildningen
- ni ska vara glada om ni inte förstår det här, för det innebär att ni aldrig sjunkt såhär lågt.
Något sådant sa hon. Själv vet jag inte om jag förstod varför flickan gjorde det eller inte, det är lite som när någon frågar hur man mår rakt ut ingenting. Man blir helt ställd, eller jag blir då det, och svarar försiktigt bra medan jag överväger vad nu bra innebär egentligen. Som vanligt skulle kanske vara ett bättre svar, men det är ju väldigt svårt att tolka. Äsch, folk kan behöva något att fundera över.