Nån sorts dagens klädel, med stickad västgrej secondhand och Johnossi-tisha

Såhär ser jag ut just nu när jag sitter och skriver på min litterär gestaltning-kurs och jag ska se om ni kan få ett litet smakprov från mitt surrealistiska romankapitel. Uppgiften är att vi ska skriva ett första kapitel till en roman och inte en hel bok, bara för att liksom klargöra det direkt.

Tio minuter, det här kommer aldrig att gå. Om tio ynka minuter bryter helvetet lös och jag är inte ens halvvägs hem. Benen orkar inte springa längre, hjärtat slår hårt i bröstet. Jag andas häftigt, försöker ta mig fram men det känns som att jag dras tillbaka hela tiden. Axagonerna kommer ta mig, de kommer att komma åt mig om jag inte lyckas. Åtta minuter i nio, snart släcks gatljuset och jag vill inte ens tänka på vad mörkret gömmer undan från min sikt. Gatan är fuktig från gårdagens regn och en tunn dimma skyler omgivningen. Genom ett fönster ser jag en kvinna på väg att dra för sina gardiner, hon möter min blick och skakar medlidande på huvudet. Så blir fönstret mörkt och jag känner mig med ens väldigt ensam. Skosulorna är genomvåta, det känns som att jag har små skalbaggar i skorna. Små kittlande obehagliga skalbaggar som kryper längs mina fötter. Plötsligt börjar det krypa i hela kroppen på mig, inte minst på grund av mina våta skor men mest för att tiden rinner iväg så fort. Jag ökar takten på stegen och försöker skaka av mig den krypande känslan. Det går inte, den hänger sig kvar som ett klibbigt skynke över mig.

Okej det här är inget utdrag det här är så långt jag har skrivit faktiskt. Axagonerna kan jag säga är björnliknande varelser som eventuellt kommer att byta namn fast jag vet inte, vi får se helt enkelt.