I fredags dog min morfar. Det är därför jag är så jävla tom om dagarna och ångestfylld om nätterna. Morfar satt i rullstol sen ca ett år tillbaka, och då han hamnade i rullstol flyttade han in på ett äldreboende ganska när mig, något som har fört oss närmare varandra det senaste året. I somras brukade vi sitta och måla på sidensjalar tillsammans, något som tydligen många äldrecenter har som hobby. Det var råmysigt, morfar är som jag väldigt kreativ och har målat många tavlor under sitt liv och jag avundas honom mycket. För exakt en vecka sen pratade jag med honom på telefon, han ville att jag skulle skissa upp en bild med blyerts som vi sen skulle fylla i med färg. Nu blev det ju inte så. Jag saknar honom så obeskrivligt mycket, jag vet inte. Det känns som att jag har en stor klump i bröstet hela tiden, jag svär jag kunde känna den där inne imorse när bussen svängde. Känner mig så dum såhär i efterhand, dum som helhjärtat trodde att han skulle få se mig ta studenten, dum som trodde att vi skulle få skjuta med luftegevär i sommar, naiv som ett litet barn.