Jag hatar humörsvängningarna man måste uppleva när man är fjorton år.
Det håller inte.
Att skratta, för att sedan brista ut i gråt.
Att vrida sig av smärta utan någon egentlig grund.
Att känna vrede, öven minsta lilla sak.
Kanske känner man såhär när man är femton, sexton, vuxen, vad vet jag.
Eller så kanske det bara är jag.